Biologi på Åsums ängar
Åsums ängar ligger strax söder om Kristianstad i höjd med Norra Åsum. Här slås och betes ängsmarkerna, vilket ger en rik vegetation eftersom ekologins principer om ömsesidigt uteslutande (Gauses princip) åsidosetts. Enligt principen kan två arter som har exakt samma nisch i det långa loppet inte samexistera utan den ena arten kommer att konkurreras ut. Genom slåtter eller bete införs en komplicerande faktor: predation, vilket innebär att principen åsidosetts och "svagare" arter kan bli kvar (det är däför det faktiskt är bra om kommunen faktiskt klipper vägkanter). Om markerna inte betades eller slogs skulle först snabbväxande gräs konkurrera ut mycket annat. Därefter, eftersom markerna översvämmas under högvatten, skulle de ganska snabbt ersättas av sumpskog. Nu tar vi en titt på området:
Översikt över strandängarna. Ett kulverterat dike leder till den viken.
Maskrosen (Taraxacum sp.) har anpassat sig till bete och slåtter genom att bli lågväxt. Detta kallas att maskrosen bildat en ekotyp. Ekotypen har högst sannolikt genetisk grund. Det kan ske genom epigenitik (information lagras "ovanpå" DNA), genom bildandet av en särskild form (morf) på genetisk grund, eller i maskrosens fall genom bildandet av en speciell småart (maskrosen kan ju bilda embryon utan befruktning, det är därför det finns så många maskrosarter). Att maskrosorna tillhör familjen korgblommiga (Asteraceae/Compositae) ses tydligt genom blomkorgarna (varje blomkorg innehåller mer än hundra blommor, i maskrosens huvudsakligen strålblommor).
Här stortrivs också en annan guling, nämligen den fuktighetskrävande ranunkelväxten kabbleka (Caltha palustris). Att den tillhör familjen Ranunculaceae ses på bland annat att de är radiärsymmetriska och är hypogyna (d.v.s. att kronbladen sitter under fruktämnet (ovariet)). Den starka, klara färgen är också typisk för familjen Ranunculaceae.
Att kabblekan klarar sig så väl beror delvis på att den är giftig...
En annan fuktighetskrävande art är ängsbräsman (Cardamine palustris). Att den tillhör familjen korsblommiga (Cruciferae) ses tydligt på att den har fyra kronblad sittandes i kors.
En art som är tydligt sydlig är jordtisteln (Cirsium acaule). Den blommar först på sommaren med typiskt tistellika blommor. Den tillhör alltså familjen korgblommiga (Asteraceae). Jordtisteln klarar sig väl på ängen genom att bladen har betydande tornar.
Översikt över strandängarna. Ett kulverterat dike leder till den viken.
Maskrosen (Taraxacum sp.) har anpassat sig till bete och slåtter genom att bli lågväxt. Detta kallas att maskrosen bildat en ekotyp. Ekotypen har högst sannolikt genetisk grund. Det kan ske genom epigenitik (information lagras "ovanpå" DNA), genom bildandet av en särskild form (morf) på genetisk grund, eller i maskrosens fall genom bildandet av en speciell småart (maskrosen kan ju bilda embryon utan befruktning, det är därför det finns så många maskrosarter). Att maskrosorna tillhör familjen korgblommiga (Asteraceae/Compositae) ses tydligt genom blomkorgarna (varje blomkorg innehåller mer än hundra blommor, i maskrosens huvudsakligen strålblommor).
Här stortrivs också en annan guling, nämligen den fuktighetskrävande ranunkelväxten kabbleka (Caltha palustris). Att den tillhör familjen Ranunculaceae ses på bland annat att de är radiärsymmetriska och är hypogyna (d.v.s. att kronbladen sitter under fruktämnet (ovariet)). Den starka, klara färgen är också typisk för familjen Ranunculaceae.
Att kabblekan klarar sig så väl beror delvis på att den är giftig...
En annan fuktighetskrävande art är ängsbräsman (Cardamine palustris). Att den tillhör familjen korsblommiga (Cruciferae) ses tydligt på att den har fyra kronblad sittandes i kors.
En art som är tydligt sydlig är jordtisteln (Cirsium acaule). Den blommar först på sommaren med typiskt tistellika blommor. Den tillhör alltså familjen korgblommiga (Asteraceae). Jordtisteln klarar sig väl på ängen genom att bladen har betydande tornar.
Kommentarer
Trackback
